bymiriamh

Hantverk, odling och att leva sin dröm.

Etikett: familj

Ö-liv

Vi tog lite semester och tillbringade några av de varmaste dagarna på en ö, i en stuga från 40-talet och där tiden i princip stått stilla sedan dess. Ingen el, inget rinnande vatten, utedass och urladdad telefon och livet saktar ner till ett makligt tempo utan tidsuppfattning. Enkel matlagning på gasolspis och handdisk i balja och i det enkla finner jag lugn.

Vi får besök och sitter och pratar, äter sockerkaka och dricker kaffe. Barnen leker med kusiner eller själva. Det är varmt ,men blåser skönt eftersom det är en ö, sjöutsikt åt alla håll.

Jag badar med barnen och vattnet är så ljummet så man aldrig blir kall, sitter en evighet i vattnet och plockar sten och barnen kladdar med blålera och vatten,  somnar på soffan sen.

 

Enny får paddla kanot för första gången och tycker det är mysigt. De matar änder och glömmer helt det där med att titta på film, vi spelar spel istället och de somnar tillslut helt uttröttade…

…i sovrummet där morgonrockarna från deras farfars farfar och farfars farmor fortfarande hänger kvar, de som en gång byggde stugan och hon som är namne med vår äldsta dotter.

Vaknar i en annan tid…

… och springer på bara fötter till utedasset med blå innerväggar och låter dörren vara öppen för morgonbrisen.

Vi sitter ute på kvällen, det blåser fortfarande men inte ens Erik fryser, tar ett nakenbad i skymningen och tvättar håret i brunt insjövatten, minns inte ens när jag duschade sist.

 

Sitter ensam kvar ute och ser månen gå upp, önskar vi hade kunnat stanna längre.

Sorgen

Här på min blogg vill jag gärna skriva om det som inspirerar mig, det som är roligt och det jag blir glad av. Men jag kan inte blunda för att livet inte alltid ser ut så och för min egen skull måste jag även nämna det jobbiga. Så nu kommer ett tungt inlägg som jag gruvat mig för att skriva, mycket känslor och tårar och det handlar om döden och sorgen. Två månader efter vi köpt huset i mars 2007 tvärdog min pappa, kroppspulsådern brast och han föll ihop och dog bara 57 år gammal. Sorgen och saknaden har varit en följeslagare sen dess. Den är såklart inte lika intensiv numera man kan fortfarande komma över mig. Jag kan bli ledsen när jag tänker på att han aldrig fick träffa mina barn eller att han inte fick se hur mycket vi jobbat med huset, han var så glad att vi köpt det och tyckte vi hittat ett jättefint ställe.

Jag skriver ytterst sällan dagbok men det här skrev jag tre dagar efteråt:

Min pappa dog i lördags, hur kan han, det är ju omöjligt! Han som var så full av livslust. Jobbade mycket visst, men han tyckte ju att det var så kul. Jag ser dig när du ligger på verkstadsgolvet, helt livlös, brandmännen gör hjärt- och lungräddning. Ambulansen kommer, sen säger de att de kan inget mer göra, så kan de ju inte säga, det är omöjligt – du kan ju inte dö. Ändå gjorde du det och lämnade oss med alla ofärdiga projekt. Pappa vi har ju precis köpt ett hus – ett renoveringsobjekt – du skulle ju hjälpa oss med det. Det sa vi till alla att vi skulle aldrig våga köpa det huset om inte pappa bodde så nära. Och nu har du lämnat oss, jag såg det. De bar in dig på röda soffan i rummet. Det såg ut som du låg och sov. Vi satt med dig och försökte förstå. Du blev kall om händerna och blekare och blekare. På slutet satt vi inte där för då var du inte kvar, det var bara ditt skal. Såg du oss då? Var du kvar ett tag och hängde runt oss? Du måste ha blivit förvånad själv, du skulle väl inte dö nu?

Jag minns dagarna efteråt med en känsla av att vara buren, vi både grät och skrattade, berättade minnen och gick i skogen och tittade på blåsippor, det blev värre sen när man skulle in i någon slags vardag igen. Men det fanns mycket att hugga tag i och det blev mycket jobb, kanhända jag tappade bort min egen sorg lite mitt i allt det andra. Jag försöker bli bättre på att ta hand om mina egna behov, även om det är svårt. Men jag märker att det finns en del kvar inom mig som poppar upp ibland och jag försöker låta det göra det och släppa ut det.

Några år senare träffade min mamma en ny man som vi tyckte mycket om och för två år sedan dog han i sömnen. Ett till hastigt dödsfall blev lite för mycket för mig och jag fick panikångest, särskilt på kvällen när jag skulle sova för jag trodde jag skulle dö i sömnen. Jag såg kopplingen, men hade svårt att komma ur det själv, men jag har fått lite hjälp och hanterar det lite bättre nu.

Förra året dog fem äldre släktingar till mig och jag märker att döden  och särskilt begravningar triggar igång konstiga reaktioner i kroppen, som att kroppen minns och gör kopplingar till det som hänt tidigare fast jag inte tänker på det själv. Jag minns egentligen inte pappas begravning som tung, den var väldigt fin, men nu tycker jag att det är jättejobbigt och får panikångest innan. Det är som att det blir för mycket känslor för mig att hantera och minnena och de saknade blandas ihop och förstärker varann. Min moster nämnde på en begravning att hon försökte bli vän med döden och jag kände att där är jag inte riktigt. Men att skriva om det kanske är ett steg i rätt riktning.

Tavlan gjorde jag på en kurs jag gick och där uppgiften var att förmedla känslor via konst. Känslan är den från blåsippsskogen där vi promenerade, det gröna tyget med vita ränder är från en av pappas slipsar, spikarna hade han i fickan när han dog. Imorgon är det elva år sedan, minnena och saknaden finns kvar.

Älskade vårvinter

Den femte årstiden är här, den bästa vårvintern med kalla nätter och soliga dagar med takdropp och äntligen är vi friska och kan njuta av vädret och snön.

Barnen åker skidor…

…Erik luftar gamla Bettan…

…och hugger ner något träd när han får möjlighet. Jag köpte korv och sa att det ska bara grillas i helgen, frågan var bara var någonstans med en dryg meter snö överallt så är grillställena översnöade.

Men tillslut kom vi på att vi kunde göra en brasa på vägen där vi brukar ta in ved, det blev finemang…

…och så grävde vi en snösoffa i kanten…

…halva släkten hängde på…

…och sen hade vi kul i backen, en toppendag blev det enligt Enny  (och jag tror alla kan hålla med om det).

Så har jag äntligen luftat skidorna.

Bästa när man bara tar på sig skidorna utanför dörren och så iväg ner över sjön.

Ganska blåsigt men fyra plusgrader och sol…

…och det funkar med bara tröja. Här är jag på väg nerför backen och ganska entusiastisk, när jag var på väg upp hade jag inte en tanke på någon bild. Eftersom jag knappt rört mig på flera månader så är konditionen inte direkt på topp, kanhända jag åkte lite längre än jag borde också, så det vara på ganska darriga ben jag släpade mig upp igen. Sen hur jag ska ta mig ur sängen imorgon får bli en senare fråga, men det får det vara värt.

Lugnet efter stormen

Vi har haft tidernas snöstorm här och ganska kaotiskt. Vi har klarat oss bra, strömavbrott ett tag och Erik har tillbringat väl många timmar i traktorn och så klart var vi insnöade ett tag, men vi har kurat inne och det har inte gått någon nöd på oss. Idag lyste solen och vi var tvungna att ta oss ut och kolla in all snö. Utsikten är strålande som alltid, den tröttnar jag nog aldrig på.

Vi tar oss fortfarande fram till huset……även om jag fick skotta lite inne i farstun också.Enny har kul i snön.Himla praktiskt när det bara är att sträcka ut tungan när man är sugen på lite snö.Erik ville så gärna hoppa i snön och se hur djupt han kunde komma……han blev nöjd med resultatet till slut.Snökanten nedanför huset är maffig……minst sagt.Solglasögonen fick komma fram, premiär, nu ser jag fram emot vårvintern. Inte vår postlåda, men bevis på att det blåste kraftigt.Som vanligt är det absolut värst på andra sidan sjön i byn där jag är född……och jag var tvungen att kolla så att mamma tagit sig ut. Nu verkar det vara lugnt med snö veckan som kommer i alla fall 🙂

Nytt år nya möjligheter

Jag brukar inte sammanfatta året som gått på något särskilt vis och jag brukar heller inte ge några nyårslöften, men nu tänkte jag försöka skriva ner några tankar om året som gått och lite drömmar om året som kommer.

Mest gillade bilderna på instagram blir en ganska bra sammanfattning av det positiva; barnen, stickat, födelsedagar och nytt tak på huset. Men annars har 2017 varit ett ganska jobbigt år där döden har tagit mycket plats. Under året har jag mist fem äldre släktingar, två farbröder, gammelmoster, mormor och morbror. Minnen av andra som gått bort tidigare blandas med ny sorg och kroppen reagerar konstigt. Jag får panikågest och svårt att sova och det ger ännu mer konstiga reaktioner, men jag försöker lära mig hantera det och det går bättre och bättre.

Under våren fick vi de sista listerna på plats i köket och vilken skön känsla att känna sig helt klar med det rummet i alla fall. Under sommaren bytte vi taket på huset och det tog mer energi än jag väntat mig,  drygt tre veckor,  men sedan var vi ganska så trötta och slitna. Vi isolerade taket också och det känns bra nu när det är vinter igen.

I trädgården planterade vi nya äppelträd istället för dem som dött och satte hallon och havtorn och så utökade jag trädgårdslandet lite, det måste till lite utökning varje år. Och så kämpade vi på med några stenmurar som jag haft i huvudet några år, blev inte alls klara så det får vi fortsätta med.

Det största förändringen är att jag blivit lite mer offentlig, lagt ut mycket bilder på instagram och så startat den här bloggen, det är roligt men fortfarande lite läskigt.

Så här såg vi ut för femton år sedan, fortfarande unga och oförstörda. Bröllopsdag firar vi imorgon

Drömmar om året som kommer. Vi har faktiskt bokat snickaren någon vecka, men det blir på lon vi jobbar.  Vi orkar inte längre med husrenovering varje sommar, det får bli varannan även om jag faktiskt börjar vara sugen att bli klar med huset. Men vi blir ändå inte sysslolösa, finns många påbörjade projekt som vi kan jobba med, tre rum på övervåningen och så lite pyssel med lister och målning på farstun. På lon blir det att jobba vidare med grunden och så hoppas jag vi orkar måla den, i alla fall en eller två sidor. Jag vill också bygga det där hönshuset och skaffa hönorna jag längtat efter så länge.

Odlingen kan alltid utökas lite och just nu fantiserar jag om att köpa en odlingstunnel. Vill egentligen bygga ett permanent växthus men inser att det inte kommer bli än, men en tunnel skulle vi ju kunna börja med så jag kan få utrymme med alla de tomater jag vill ha. Plantera blåbär har jag också tänkt.

Något som legat i träda länge och som jag verkligen skulle vilja komma igång med igen är vävningen, det har jag sagt flera år men nu var det ju drömma jag skulle. Något som ligger lite närmare och som jag ändå börjat med är att sy kläder. Har sytt lite år barnen men nu vill jag också komma igång till mig själv.

Annars önskar jag bara att må bra, sova mycket, promenera mycket, skratta mycket och en sommar full av energi till olika projekt, det har varit slitsamt länge så det skulle sitta fint. Och så hoppas jag det blir lika mycket snö nästa vinter som denna 🙂

Julaftonsväder som det här är vi inte bortskämda med…

Barnen försöker ta sig fram i nysnön…

Vår plats på jorden i blått skymningsljus…

Utsikten idag…

 

 

 

 

Julhälsning

De senaste åren, ja egentligen sedan i flyttade till huset, så har jag blivit väldigt slö på att skicka julkort, men nu har jag ju en blogg så jag gör en julhälsning här istället och här är några decemberbilder från oss.December har bjudit på omväxlande väder, men ovanligt mycket snö faktiskt och en hel del fina dagar med stålande sol från blå himmel och en massa snö i träden, bedövande vackert.

Huset gör sig bra även vinterskrud och vi försöker ta vara på ljuset de dagar det är fint.

Åka bob är populäraste vinterleken och Signe skrattar högt när det går fort, helst vill hon styra själv också men det får hon inte när mamman åker med…

Enny har spelat fiol under terminen och de hade en liten spelning för att visa vad de lärt sig, jag blev nästan tårögd så fin hon var.

Julgran har vi skaffat, behövde inte gå så långt, fördelen med att nästan bo i skogen.  Klätt den har vi också gjort och det blir ingen sparsmakad designgran här inte. Vi hänger upp allt vi hittar och jag tänker varje år att jag måste nog skaffa lite mer pomler, det gör jag också, heja loppis, mannen skakar på huvudet och tycker det räcker, men barnen och jag är överens om att det inte kan bli för mycket pynt.Vi har bakat mängder av pepparkakor (och annat). Och så har vi haft sjuårskalas, det går ju inte att strunta i bara för att det är nära jul. Erik har fixat skinkan. Jag har fått berättat för mig att min farfar alltid var sugen på en skinkmacka så här dan före dan men farmor som var rädd att det inte skulle räcka sa att ‘de skinkes int na’ , jag tror att Erik är lite mer medgörlig även om han brukar säga samma bara för att, men jag hade nog tänkt mig avsluta kvällen med en skinkmacka.

 

God Jul önskar vi från lill-Klocke

© 2018 bymiriamh

Tema av Anders NorenUpp ↑