bymiriamh

Hantverk, odling och att leva sin dröm.

Etikett: bymiriamh (sida 1 av 4)

Status växthus

 

Jag hade egentligen tänkt göra en ordentlig utvärdering efter min första sommar med växthuset och skriva upp hur många plantor av varje jag haft och om det blev för mycket eller för litet för att komma ihåg till nästa år, men eftersom jag varken haft någon ork eller tyckte det verkade särskilt kul så struntar jag i det. Odlingen får styras av lust och behöver inte planeras så noga bestämmer jag, jag har för övrigt redan börjat hamstra frön så det kommer förmodligen bli trångt nästa år med. Men jag kan i alla fall konstatera att första sommaren varit lyckad, vi har inte handlat grönsaker på fyra månader och då har vi ändå frossat. Det har gjort skillnad på matkontot och jag har en del tomater sparade i frysen. Smolket i bägaren var nog torkan och oron om vattnet skulle räcka, och frilandsodlingen har inte gett så mycket som önskat. Men det har gått bra och nu har vi ordnat så jag kan vattna med sjövatten.

Under september rev jag ut alla värmekrävande växter och planterade nytt. Min plan var att ha stora plantor att sätta dit men energin räckte inte så långt så det mesta var smått. Men hösten har varit solig och fin och det har växt på, om än långsammare. På bilden ovan syns mangold och vintersallad i bädden närmast och i den bortre bädden finns asiatiska kålväxter. Där har jag börjat skörda lite blad och jag trodde nog inte att jag skulle tycka det var så roligt med vinterodling, tänkte kanske att det var mycket jobb för lite skörd. Men bara känslan att kunna skörda nu i november ger energi tillbaka och färska blad till maten förhöjer vilken måltid som helst. När det första snöslasket kom var jag ut i skumrasket och skördade mangold och det var en mäktig känsla.

I de två andra bäddarna finns persilja, spenat, vinterportlak och några kryddplantor och en del av det ska möjligen överleva och ge tidig skörd, men får väl se hur det går med det. Jag testar och ser vad som funkar.
Jag har också tagit in våran varmkompost och däri tänkte jag tömma bokashin under vintern och tänker att den är fylld med näringsrik jord sen till våren. Där bredvid komposten står några plantor rosmarin nergrävda och de kommer jag täcka med flera lager fiberduk, har väl inte så mycket tro på att de kommer klara sig men experimentlusten är det inget fel på i alla fall. Jag har också flyttat in en vinranka som bara stått och stampat ute för att se om den trivs bättre här inne.

Så är läget just nu, fortsättning följer…

 

 

Att berätta hur man mår

 

Detta inlägg har tagit flera veckor att skriva, dels för att jag varit ganska trött och dels för att jag funderat på vad jag ska skriva, hur mycket ska jag berätta på internet så att alla kan läsa. Känns som vi är vana att visa den fina sidan utåt och när vi mår dåligt håller vi det för oss själva. Jag har själv gjort så, men övar mig på att göra tvärtom, att också berätta om det som är jobbigt. Så läget just nu är att jag går på ångestdämpande, blodtryckssänkande och sover på sömntabletter. Jag har nog gått med en utmattning väldigt länge som jag aldrig riktigt återhämtat mig ifrån och nu gick kroppen på högvarv och med usel sömn blev det en ond cirkel som jag inte klarade av att bryta själv.Nu har jag ätit ångestdämpande i två månader och min ångest har minskat med 90 % och det är så skönt. Blodtrycket sjunker och pulsen är normal och jag får glimtar av mig själv som försvunnit i stress, sorg och sömnbrist. Jag kan tänka på november utan att få en klump i magen om hur jag ska orka med mörkret. Jag struntar i disken som står på bänken och sätter mig vid symaskinen istället, gör det roliga först utan dåligt samvete. Jag har avslutat två påbörjade syprojekt och planerat ett tredje. Visst är jag fortfarande trött och jag får fortfarande anstränga mig för att se det jag gjort och ignorera det som är kvar och inte känna att jag är dålig som inte hunnit. Men tröttheten är inte lika förlamande och livet känns inte lika övermäktigt längre. 

Så nu har jag hopp om att jag ska hitta balansen, att jag ska få känna energi och livsglädje och att jag ska få sova gott utan tabletter.

En olycka kommer sällan ensam…

…det är egentligen inget jag tror på, men ibland undrar man ju. En vecka efter doktorn skrivit ut ångestdämpande och sömntabletter så brakar ryggen också. Har hänt förut och jag har tydligen en disk som krånglar, men det är en klen tröst att det var värre förra gången när man ligger där på rygg och inte kan komma upp eller när man kryper till matbordet för att det gör för ont att räta ut ryggen. När jag tillslut kommer upp i stående lutar jag åt vänster, hela ryggen är sned. Nu blir jag rakare för varje dag men det tar tiiid och humöret är i botten och jag känner mig låg och deppig.  Det kan vara medicinen som spökar då det kunde bli värre innan det blev bättre, det kan också vara en vecka med värk, eller så kan det vara att jag legat på rygg och spelat candy crush istället för att vara ute och det blir man ju inte glad av. Men det finns ett ställe där allt känns bättre och det är i växthuset. Så därför struntar jag i allt annat och hänger där. Det finns mycket att göra och det mesta går att göra på knä. Jag har börjat städa bort plantor som gjort sitt och det börjar redan bli glesare i djungeln.

Idag bestämde jag att gräva upp jordmandeln, det är det där gräsiga längs ner i bild, jag misstänkte ett klent resultat…

…och jag hade rätt. Detta blev av sex plantor, en knapp deciliter. Det är inget jag kommer prova igen, jag tänker att i växthuset är fokus på produktion och jag vill ha mer mat än så här. Hellre mer tomater, för än är den här familjen inte trötta på tomater.

Istället för jordmandeln satte jag ner några plantor av mangold som jag hoppas ska kunna ge mig mycket blad innan vintern.

Igår planterade jag kinesisk salladskål och jag vet de ser ynkliga ut men de har faktiskt växt sen igår och jag tror nog jag ska hinna få lite blad av dem ändå. Fokus nu inför hösten blir gröna blad som tål minusgrader och allt är bara experiment, men förhoppningen är att jag ska kunna skörda blad fram till jul, vi får se hur det går med det.

Skördandet just nu är fortfarande de värmekrävande växterna och här är en skål med vinbärstomater. Något jag satte mest för kul men som nu blivit en favorit, plantorna växer som galna och jag försöker febrilt hålla undan bladen nertill så att tomaterna ska få lite ljus, men nu mognar de för fullt och vi äter nävavis. Nu ska jag gå dit ner igen och få lite mer jord under naglarna…

 

Växthuset

Jag har inte riktigt följt min ambition med ett odlingsinlägg i månaden, sommaren har varit varm och det har varit fullt upp och nu känner jag mig lite slutkörd och kraschad. Doktorn har ordinerat medicin och jag själv ordinerar mig vila och allt som får mig att må bra. Orsakerna är tusen och en och jag har slarvat med återhämtningen. Jag skippar min lilla plan och bloggar när jag känner för det. Och nu vill jag gärna visa lite bilder från växthuset, som är ett av de ställen där jag blir glad. Välkommen in i djungeln…

…när man står i ingången och tittar in ser man  fyra rader med tomater……hela familjen är galna i tomater och vi frossar, barnen har hittat sina favoriter och jag försöker smuggla undan lite att stoppa i frysen, jag vill gärna vara helt självförsörjande på tomater, men tror inte jag kommer att lyckas med det i år, men varje förpackning i frysen är ju en mindre vi behöver köpa.

Sådana här bilder gör mig glad och jag känner mig rik när jag får skörda.

Bakom tomaterna, kanske lite trängda, växer en rad med paprika och det är oerhört lyxigt att äta egenskördad paprika och så gott.

I vänstra kanten finns en bädd fylld med gurka och aubergine, kanhända jag satt lite tätt…

…men vi skördar slanggurka……och vit minigurka i mängd och jag har fått dela med mig av gurkan för vi har inte klarat av att äta allt själva.

Aubergine var det jag kunde börja skörda först, då jag gullat med plantorna redan i krukorna. Vi har ätit flera kilo men inte tröttnat ännu. Där märker jag också den oerhörda skillnaden med att odla i växthus mot ute, fast just denna sommar hade det säkert funkat ute också.

På högra kanten är en rad med meloner och det har gått lite sådär, men jag fick ner dem i jorden väldigt sent.

Min stolheten vattenmelonen, ramlade tyvärr ner när snöret jag bundit upp den med gick av. Den ligger inne på bänken nu och jag hoppas den ska eftermogna, men misstänker att det inte blir så.

Så är det en del småmeloner på gång som jag hoppas vi ska hinna smaka, den här är en mini som heter mangomelon.

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men det är ganska coolt när det hänger meloner på tillväxt.

I kanterna står krukor med chili, den här gula heter ‘hot lemon’ och den skördade jag 1,2 kilo av häromveckan, blev lite matt när jag tänkte på att ta rätt på allt det, men som tur var fanns folk som ville ha så jag behövde inte ta rätt på allt själv. Ett halvt kilo har jag använt och det är ju mycket nog.

Den röda är en mild chili som blir jättegod syrad chilisås, den har jag redan gjort två laddningar av men det ser ut att bli mer.

Så ser det ut nu i slutet av sommaren och tanken var att successivt byta ut de värmekrävande växterna mot mer tåliga växter som klarar kyla, men nu får jag också vara försiktig med mig själv och se vad jag orkar. Jag har en del småplantor på gång så lite experiment blir det nog.

 

Ö-liv

Vi tog lite semester och tillbringade några av de varmaste dagarna på en ö, i en stuga från 40-talet och där tiden i princip stått stilla sedan dess. Ingen el, inget rinnande vatten, utedass och urladdad telefon och livet saktar ner till ett makligt tempo utan tidsuppfattning. Enkel matlagning på gasolspis och handdisk i balja och i det enkla finner jag lugn.

Vi får besök och sitter och pratar, äter sockerkaka och dricker kaffe. Barnen leker med kusiner eller själva. Det är varmt ,men blåser skönt eftersom det är en ö, sjöutsikt åt alla håll.

Jag badar med barnen och vattnet är så ljummet så man aldrig blir kall, sitter en evighet i vattnet och plockar sten och barnen kladdar med blålera och vatten,  somnar på soffan sen.

 

Enny får paddla kanot för första gången och tycker det är mysigt. De matar änder och glömmer helt det där med att titta på film, vi spelar spel istället och de somnar tillslut helt uttröttade…

…i sovrummet där morgonrockarna från deras farfars farfar och farfars farmor fortfarande hänger kvar, de som en gång byggde stugan och hon som är namne med vår äldsta dotter.

Vaknar i en annan tid…

… och springer på bara fötter till utedasset med blå innerväggar och låter dörren vara öppen för morgonbrisen.

Vi sitter ute på kvällen, det blåser fortfarande men inte ens Erik fryser, tar ett nakenbad i skymningen och tvättar håret i brunt insjövatten, minns inte ens när jag duschade sist.

 

Sitter ensam kvar ute och ser månen gå upp, önskar vi hade kunnat stanna längre.

Hantverk maj-juli

Den här bloggen har blivit hopplöst försummad på sistone, först hade jag så mycket att göra ute och sen blev det så varmt att jag inte orkat göra någonting alls, sista veckan har jag mest legat i skuggan och flämtat. Idag var molnigt så därför har jag orkat jobba lite grann, nu lyser solen igen och det kändes lämpligt med en stund vid datorn. Jag hanterar inte den här värmen så bra så jag försöker inte ens vara i solen. Imorgon har de lovat regn och jag håller alla tummar och tår och allt jag har att det inte blåser förbi igen.

Det blir väl inte så jättemycket hantverkat heller när fokus ligger på odling, eller mest på funderingar om vattning faktiskt. Jag virkade två drakar redan i april, men eftersom det var presenter kunde jag inte visa dem då.

Jag hade ju också snöat in på broderi och överöste två tovade hjärtan med stygn, det stora är inte riktigt klart än, får göra färdigt det när de mörka höstkvällarna kommer.

Innan den här värmen kom var jag ute och slet hela dagarna med växthus och odlingar och då var jag rätt nöjd att sitta i soffan och sticka på kvällarna. Så nu är min  gröna kofta nästan färdig, jag ska bara spänna ut delarna och sen sy ihop den så är den klar. Det får väl bli lite svalare först bara, vill nog inte ens ha den i knät just nu.

Och så har jag suttit en liten stund vid symaskinen, insåg att jag inte hade varken shorts eller kort kjol och kände ett visst behov. Tre sömmar senare hade jag en liten kjol som jag haft i princip varje dag sen dess, inte direkt något svårt designarbete kanske, men ett användbart vardagsplagg. Just nu är jag ensam hemma några dagar och försöker få ihop en liten blus av ett loppisfyndat tyg, lite fler än tre sömmar på den så det tar lite längre tid, får se om jag får till det.

Odling maj (och halva juni)

Odlingen i maj har inneburit en massa hårt slit och en otrolig värme.

Trädgårdsbilden visar en lummig grönska inklusive en massa ogräs. Men det speglar å andra sidan maj ganska bra, jag har verkligen inte hunnit med, och nu är det redan mitten på juni och jag har inte fått ner allt i backen än.  Ogräset i gångarna tänkte jag helt enkelt försöka kväva med kartong men det har inte högsta prioritet så jag tar det när tid finns. Men jag har sått och planterat en del i bäddarna och det växer trots bristen på regn. Tänker att jag visar fler bilder så småningom när jag kommit i lite bättre ordning. Varför trädgårdslandet fått så lite fokus var ju för att vi hade ett växthus som skulle byggas och det tog lite längre tid än planerat…ja ganska mycket längre faktiskt. Maken har varit skadad och jag har lite klen rygg och så den här värmen på det, så vi har kämpat på i sakta takt. 

Jag började entusiastiskt där i början av maj, då var fortfarande lite snö kvar precis där växthuset skulle stå, känns helt absurt att se den här bilden nu när det har känts som högsommar i flera veckor, isen ligger fortfarande där i början av maj. Jag räknar mig generellt som en rätt tålmodig person, men undantaget verkar vara när jag ska odla och det ligger snö kvar. Signe och jag spred ut snön och då försvann den fort i solen. 

Erik och jag har gjort en gemensam ansträngning trots all skröplighet, först satte vi jordankare på plats…

…och sen så la vi en markduk i botten, tänkte slippa lite ogräs i gångarna, att rensa gångar måste ju vara det tråkigaste som finns…

…sen kunde vi börja med bågarna och man fick en uppfattning om hur stort det skulle bli, och hur högt, och jag började fantisera om djungeln som kommer bli där inne.

Inuti hade jag tänkt att det skulle byggas ramar och vi hade en trave bakaved som låg och den har jag använt. Så har jag klippt upp markduken och täckt marken med tidningar istället och fyllt med kompost, gammal kaninhalm och jord som jag ska odla i.

Här är tre ramar på plats och vi har satt dit dörrarna.

Och så här ser det ut idag, fortfarande bara tre ramar men plasten är på och jag har börjat plantera.  Fler bilder kommer när jag börjar känna mig klar.

Annars så grönskar det överallt och hur släden har jag redan skördat en del, och till och med barnen äter spenat numera, om den är färsk ur mammas låda.

Den här djungeln som jag haft i farstun och utanför börjar komma på plats i växthuset istället och det känns skönt att få lite mer ordning på torpet.

 

 

Kirskålspaj

Jag försöker lära mig lite vilda växter som man kan plocka och äta och förra årets nykomling var kirskål då en kompis upptäckte ett parti  hos oss långt ifrån odlingarna, nästan uppe i skogen, perfekt ställe. Nu har jag också hittat på ett annat ställe hur mycket som  helst och jag har fritt fram att plocka. Var där häromdagen för lite skörd och gjorde kirskålspaj, var supergott, så jag tänkte dela med mig av receptet. Orginalreceptet har jag hittat på tasteline, men jag har gjort om det lite grann och jag har gjort den på grönkål, spenat/kirskål och nu bara kirskål. Ska man göra den på bara kirskål så behöver man plocka rätt mycket, det är verkligen värt mödan, men själva pajen tar ett bra tag också så börja inte för sent.

Pajskal

1 burk kikärtor

30 g smör

45 g mandelmjöl

1 krm salt

2 tsk fiberhusk

Fyllning

300 g gröna blad (t ex kirskål, spenat, grönkål)

2 st gula lökar

3 klyftor vitlök

30 g smör

3 st ägg

2 dl crème fraiche

1 dl mjölk

1 tsk salt

1 krm svartpeppar

100 g riven västerbottenost

Mixa ingredienserna till pajskalet och låt degen vila i kylskåp i 30 minuter. Tryck ut degen i en pajform och förgrädda i 175 grader i 15 minuter. Finhacka lök och vitlök och strimla de gröna bladen. Stek löken mjuk i smöret och tillsätt vitlök och gröna blad och låt de fräsa med några minuter, lägg grönsakerna i pajskalet. Vispa ihop ägg, crème fraiche, mjölk, salt och peppar och häll över grönsakerna och toppa med den rivna osten. Grädda i 40-45 minuter och låt sedan pajen vila i 20 minuter innan den avnjutes (går bra på en gång också, men fyllningen blir lite fastare om den får vila). Pajen är lika god kall dagen efter.Vi var så sugna så jag kom inte på att jag skulle fota den förrän vi börjat äta. Imorgon plockar jag mer och gör den igen.

 

 

Hantverk i april

Oj ett sånt härligt väder vi har och det känns helt fantastiskt efter den tuffa vintern, jag är ute så mycket jag orkar och tar mig inte alls tid att sitta vid datorn. Växthuset är under byggnation och det är mycket att göra med odlingarna och jag har en ständig känsla av att inte hinna med. Men man blir ganska lurad av vädret och sommarkänslan som infinner sig och jag försöker komma ihåg att det fortfarande är ganska tidigt och gott om tid (och att allt inte behöver bli perfekt).

Jag vill tacka för all respons på förra inlägget. Det var ett tungt att skriva, men det har känts skönt efteråt så det var nog bra för mig. Nu till något lite lättare, hantverk i april och det märks att det börjar bli vår och att jag har lite annat att hålla på med, inte så mycket skapande som tidigare.

Men jag sydde klart de där handlingspåsarna jag börjat på, ganska tråkigt produktionsjobb men nu klarar vi oss ett tag.

Jag började jag skrapa några fönster som jag tänkte sätta i lekstugan, fast sen ställde jag undan dem igen för då blev det annat att hugga tag i, får se när jag får tid att ta fram dem igen.

Enny skulle på kalas och en liten virkade sköldpadda fick bli present.

Så fick jag ett ryck och börja städa mitt arbetsbord och hittade ett halvfärdigt broderi, så det gjorde klart. Brodera var kul så nu sitter jag nästan varje kväll, bäst att passa på att ‘go with the flow’
Stickar lite på min kofta ibland, men nu går det sakta med den, har varit lite för splittrad på många olika projekt samtidigt, fast funderar ändå på om jag inte borde ha en sommarstickning på gång också…får se om jag lyckas behärska mig 😉

Sorgen

Här på min blogg vill jag gärna skriva om det som inspirerar mig, det som är roligt och det jag blir glad av. Men jag kan inte blunda för att livet inte alltid ser ut så och för min egen skull måste jag även nämna det jobbiga. Så nu kommer ett tungt inlägg som jag gruvat mig för att skriva, mycket känslor och tårar och det handlar om döden och sorgen. Två månader efter vi köpt huset i mars 2007 tvärdog min pappa, kroppspulsådern brast och han föll ihop och dog bara 57 år gammal. Sorgen och saknaden har varit en följeslagare sen dess. Den är såklart inte lika intensiv numera man kan fortfarande komma över mig. Jag kan bli ledsen när jag tänker på att han aldrig fick träffa mina barn eller att han inte fick se hur mycket vi jobbat med huset, han var så glad att vi köpt det och tyckte vi hittat ett jättefint ställe.

Jag skriver ytterst sällan dagbok men det här skrev jag tre dagar efteråt:

Min pappa dog i lördags, hur kan han, det är ju omöjligt! Han som var så full av livslust. Jobbade mycket visst, men han tyckte ju att det var så kul. Jag ser dig när du ligger på verkstadsgolvet, helt livlös, brandmännen gör hjärt- och lungräddning. Ambulansen kommer, sen säger de att de kan inget mer göra, så kan de ju inte säga, det är omöjligt – du kan ju inte dö. Ändå gjorde du det och lämnade oss med alla ofärdiga projekt. Pappa vi har ju precis köpt ett hus – ett renoveringsobjekt – du skulle ju hjälpa oss med det. Det sa vi till alla att vi skulle aldrig våga köpa det huset om inte pappa bodde så nära. Och nu har du lämnat oss, jag såg det. De bar in dig på röda soffan i rummet. Det såg ut som du låg och sov. Vi satt med dig och försökte förstå. Du blev kall om händerna och blekare och blekare. På slutet satt vi inte där för då var du inte kvar, det var bara ditt skal. Såg du oss då? Var du kvar ett tag och hängde runt oss? Du måste ha blivit förvånad själv, du skulle väl inte dö nu?

Jag minns dagarna efteråt med en känsla av att vara buren, vi både grät och skrattade, berättade minnen och gick i skogen och tittade på blåsippor, det blev värre sen när man skulle in i någon slags vardag igen. Men det fanns mycket att hugga tag i och det blev mycket jobb, kanhända jag tappade bort min egen sorg lite mitt i allt det andra. Jag försöker bli bättre på att ta hand om mina egna behov, även om det är svårt. Men jag märker att det finns en del kvar inom mig som poppar upp ibland och jag försöker låta det göra det och släppa ut det.

Några år senare träffade min mamma en ny man som vi tyckte mycket om och för två år sedan dog han i sömnen. Ett till hastigt dödsfall blev lite för mycket för mig och jag fick panikångest, särskilt på kvällen när jag skulle sova för jag trodde jag skulle dö i sömnen. Jag såg kopplingen, men hade svårt att komma ur det själv, men jag har fått lite hjälp och hanterar det lite bättre nu.

Förra året dog fem äldre släktingar till mig och jag märker att döden  och särskilt begravningar triggar igång konstiga reaktioner i kroppen, som att kroppen minns och gör kopplingar till det som hänt tidigare fast jag inte tänker på det själv. Jag minns egentligen inte pappas begravning som tung, den var väldigt fin, men nu tycker jag att det är jättejobbigt och får panikångest innan. Det är som att det blir för mycket känslor för mig att hantera och minnena och de saknade blandas ihop och förstärker varann. Min moster nämnde på en begravning att hon försökte bli vän med döden och jag kände att där är jag inte riktigt. Men att skriva om det kanske är ett steg i rätt riktning.

Tavlan gjorde jag på en kurs jag gick och där uppgiften var att förmedla känslor via konst. Känslan är den från blåsippsskogen där vi promenerade, det gröna tyget med vita ränder är från en av pappas slipsar, spikarna hade han i fickan när han dog. Imorgon är det elva år sedan, minnena och saknaden finns kvar.

Äldre inlägg

© 2018 bymiriamh

Tema av Anders NorenUpp ↑