bymiriamh

Hantverk, odling och att leva sin dröm.

Sorgen

Här på min blogg vill jag gärna skriva om det som inspirerar mig, det som är roligt och det jag blir glad av. Men jag kan inte blunda för att livet inte alltid ser ut så och för min egen skull måste jag även nämna det jobbiga. Så nu kommer ett tungt inlägg som jag gruvat mig för att skriva, mycket känslor och tårar och det handlar om döden och sorgen. Två månader efter vi köpt huset i mars 2007 tvärdog min pappa, kroppspulsådern brast och han föll ihop och dog bara 57 år gammal. Sorgen och saknaden har varit en följeslagare sen dess. Den är såklart inte lika intensiv numera man kan fortfarande komma över mig. Jag kan bli ledsen när jag tänker på att han aldrig fick träffa mina barn eller att han inte fick se hur mycket vi jobbat med huset, han var så glad att vi köpt det och tyckte vi hittat ett jättefint ställe.

Jag skriver ytterst sällan dagbok men det här skrev jag tre dagar efteråt:

Min pappa dog i lördags, hur kan han, det är ju omöjligt! Han som var så full av livslust. Jobbade mycket visst, men han tyckte ju att det var så kul. Jag ser dig när du ligger på verkstadsgolvet, helt livlös, brandmännen gör hjärt- och lungräddning. Ambulansen kommer, sen säger de att de kan inget mer göra, så kan de ju inte säga, det är omöjligt – du kan ju inte dö. Ändå gjorde du det och lämnade oss med alla ofärdiga projekt. Pappa vi har ju precis köpt ett hus – ett renoveringsobjekt – du skulle ju hjälpa oss med det. Det sa vi till alla att vi skulle aldrig våga köpa det huset om inte pappa bodde så nära. Och nu har du lämnat oss, jag såg det. De bar in dig på röda soffan i rummet. Det såg ut som du låg och sov. Vi satt med dig och försökte förstå. Du blev kall om händerna och blekare och blekare. På slutet satt vi inte där för då var du inte kvar, det var bara ditt skal. Såg du oss då? Var du kvar ett tag och hängde runt oss? Du måste ha blivit förvånad själv, du skulle väl inte dö nu?

Jag minns dagarna efteråt med en känsla av att vara buren, vi både grät och skrattade, berättade minnen och gick i skogen och tittade på blåsippor, det blev värre sen när man skulle in i någon slags vardag igen. Men det fanns mycket att hugga tag i och det blev mycket jobb, kanhända jag tappade bort min egen sorg lite mitt i allt det andra. Jag försöker bli bättre på att ta hand om mina egna behov, även om det är svårt. Men jag märker att det finns en del kvar inom mig som poppar upp ibland och jag försöker låta det göra det och släppa ut det.

Några år senare träffade min mamma en ny man som vi tyckte mycket om och för två år sedan dog han i sömnen. Ett till hastigt dödsfall blev lite för mycket för mig och jag fick panikångest, särskilt på kvällen när jag skulle sova för jag trodde jag skulle dö i sömnen. Jag såg kopplingen, men hade svårt att komma ur det själv, men jag har fått lite hjälp och hanterar det lite bättre nu.

Förra året dog fem äldre släktingar till mig och jag märker att döden  och särskilt begravningar triggar igång konstiga reaktioner i kroppen, som att kroppen minns och gör kopplingar till det som hänt tidigare fast jag inte tänker på det själv. Jag minns egentligen inte pappas begravning som tung, den var väldigt fin, men nu tycker jag att det är jättejobbigt och får panikångest innan. Det är som att det blir för mycket känslor för mig att hantera och minnena och de saknade blandas ihop och förstärker varann. Min moster nämnde på en begravning att hon försökte bli vän med döden och jag kände att där är jag inte riktigt. Men att skriva om det kanske är ett steg i rätt riktning.

Tavlan gjorde jag på en kurs jag gick och där uppgiften var att förmedla känslor via konst. Känslan är den från blåsippsskogen där vi promenerade, det gröna tyget med vita ränder är från en av pappas slipsar, spikarna hade han i fickan när han dog. Imorgon är det elva år sedan, minnena och saknaden finns kvar.

1 kommentar

  1. Ellen Viklund

    2018-05-04 at 20:14

    Din pappa var en andlig mentor i mitt liv. Han undervisade mej och guidade mej ini Jesu närvaro. Han såg mer än vad jag då själv kunde se och uppleva. Han avslöjade min insida. När han precis hade dött, samma dag i butiken i Härnösand, talade Gud till mej. Nu sitter Jesus och Göte och fikar och talar minnen. Okej, sa jag! Då vet jag! Han har det bra😃👍Din pappa är min förebild! Han är och var stolt och glad över sina barn. Du är unik, älskad och värdefull! Glöm inte det!!😃👍❤️🤗

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 bymiriamh

Tema av Anders NorenUpp ↑