bymiriamh

Hantverk, odling och att leva sin dröm.

Kategori: personligt

Tystnad

Det blev ju riktig vinter i år med

Insåg när jag loggade in för att skriva ett inlägg om vinterodling att jag hade ett påbörjat som jag aldrig fått ut. Kanhända det kommer två inlägg på raken nu då, men då får det vara så. Jag hade tänkt berätta hur jag mår efter min behandling, men förkylningsdimman tog över och jag glömde. Erik och barnen åkte norrut och jag stannade hemma själv och gick in i tystnaden. Efter flera sjukveckor samtidigt som Erik varit borta på kurs så slogs jag av hur tyst det är när man är ensam, ingen som pockar på ens uppmärksamhet, inga bråk att lösa och inget gnäll, bara tyst,tyst…Jag gillar att vara hemma med barnen men alltså sjukveckor suger energi, särskilt om man själv också är hängig. Att få vara förkyld och bara ligga ensam soffan är en underskattad lyx för en småbarnsförälder. Jag plöjde hela serien om städning med konmarie-metoden och blev faktiskt lite inspirerad att organisera och få lite ordning och få med mig resten av familjen, får se hur det går med det.

Nu börjar äntligen förkylningen släppa taget och jag känner också effekten av behandlingen, den värsta förlamande tröttheten är borta och sömnbehovet har minskat med uppskattningsvis två timmar. Magen är bättre och jag känner lite mer energi i kroppen, sen är jag fortfarande trött och seg vissa dagar, men om det beror på att behandlingen inte tog nog eller om jag bara är nedgången och har dålig kondition är ju svårt att säga. Men nu har jag ändå lite ork att jobba på det som jag kan påverka själv och som jag bara släppt tidigare. Jag tar det lite stegvis och försöker styra upp mitt liv igen. Känns som jag ganska länge bara försökt hålla mig flytande, men nu kan jag börja göra upp planer igen och hitta balans. Ska bara försöka öka lagom 🙂

Radioaktivitet

Så var jag behandlad, det tog ca fem minuter, vi pratade lite och så svalde jag två kapslar med radioaktivt jod, det kändes nästan snopet så fort det gick efter år av provtagningar och trötthet. Tanken är att det radioaktiva ska slå ut den del av sköldkörteln som jobbar för hårt. Jag fick inte vara nära barnen på en vecka och jag och Signe brukar sova tätt ihop så jag fick sova hos mamma den veckan, kändes väldigt ovant. Doktorn sa att förbättringen skulle vara diffus och komma succesivt, men redan efter fyra dagar tyckte jag att jag var mindre trött och nu efter två veckor konstaterar jag att sömnbehovet har kraftigt minskat. Däremot känner jag mig lite instabil (grinade just lite när jag läste en barnbok för barnen) men det är ju inte så konstigt, tar nog ett tag innan hormonerna balanserats. Det kan ju också slå över åt andra hållet så sköldkörtelhormonerna blir för låga, symptom på det…trötthet, känner att jag inte orkar mer av den varan men det är ju inget jag kan göra så mycket åt…

Försöker tänka hur jag ska bli så pigg som möjligt och vad jag kan göra själv. Tänker att jag ska skriva listor och planera in i minsta detalj och skippar det i samma andetag. Tänker istället på det jag skrev vid nyår om att göra det jag har lust till och det jag tycker är roligt. Fortfarande är det så att den lilla orken jag har försvinner i måsten och borden, så svårt att få till den balansen. Gör jag mer av det som jag tycker är roligt orkar jag ju mer av det andra också, men inte alltid så lätt att få till i vardagen. Denna vecka har jag varit ensam hemma med sjuka barn och det mest kreativa jag fått till är att gå ner till växthuset och tömma en hink bokashi, ja och så drog vi igång lite klädsömnad till barbiedockorna där kunde jag ju involvera barnen och Enny har fått prova symaskinen. Jaja, tålamod brukar jag ha gott om, men nu tryter det lite, ska se om jag kan hitta lite till :/.

Trött, tröttare, tröttast

Nytt år, nystart, känns bra. Vi hade ett långt jullov och jag har varit väldigt slö och nu känner jag mig tröttare än någonsinn… just det känns väl sådär, men lite svårt att sortera ut vad som är vad just nu. I alla fall har jag fått svar på det sista provet jag gjorde (tänk sprutan i den värsta mardröm, så stor var den jag både blundade och höll andan, sköterskan var tvungen att fråga om jag andades sen, men det gjorde inte särskilt ont, den var bara läskig att se), i alla fall var det helt igenom godartat så jag behöver inte operera. Så nu ska jag få behandling med radioaktivt jod, känns också lite läskigt, men tänk om jag får bli pigg och full av energi

Positivt är att odlingssuget drar, jag har släpat in en jordsäck och plockat fram lite frön. I växthuset har jag börjat petat ner lite smått, sådant som tål att ligga i kylan och gror sen när det blir lagom. Jag gör lite småsaker och det är kul. Annars målar jag och stickar och det är ungefär det jag orkar med.

Vi har ett stort renoveringsprojekt på gång i sommar också, fast jag vågar knappt tänka på det än. Men jag försöker rensa och gå igenom grejer och sorterar bort det vi inte behöver, så det blir lite enklare när den stora omförflyttningen ska ske. Vi ska riva upp andra halvan av nedervåningen, ner i trossbotten och göra nytt alltihop. Stora rummet nere där vi sover, lilla badrummet och hallen, det kommer bli kaos och jag gruvar mig. Men det blir skönt att få det gjort, snickaren kommer i september och då har vi (Erik) rivit bort det gamla. Vi tänkte försöka sova uppe under tiden och då behöver det rensas och städas rejält om vi ska rymmas, så det har jag börjat med, även om det går mycket långsamt.

Nytt år igen

Tänkte försöka sammanfatta året som gått och när jag läser förra årets nyårsinlägg kan jag konstatera att detta år inte riktigt blev som jag önskat. Kroppen har inte riktigt orkat som jag vill och jag har trott att det var stress och utmattning, men nu verkar det som att det faktiskt är något fysiskt fel också. Har inte fått svar på alla prover men läkarna tror att min sköldkörtel jobbar för hårt. Men trots detta mår jag bättre än i höstas, medicinen hjälper mot ångesten och jag har haft lite mer energi och gjort roliga saker som jag inte orkat med tidigare och det känns hoppfullt.

Det mest positiva under året som gått är helt klart växthuset, som är den enda av mina drömmar som blivit av, men å andra sidan något jag drömt om länge och vilket resultat det blev. Jag skördar fortfarande lite gröna blad och nu strax efter nyår tänkte jag börja om med att så, ja jag petade faktiskt ner lite spenatfrön där ute häromdagen, men innesådden börjar jag med efter helgerna.

Blandade gröna blad från växthuset.

Annars inför 2019 så drömmer jag bara om att få må bra, jag är trött på att vara trött. Jag tänker att jag ska göra mer saker som jag har lust till och skippa kraven och måstena som egentligen bara finns i mitt huvud. Jag tänker ha som motto att göra det roliga först och ha så lite måsten som möjligt (känns lite svårt för jag är ju egentligen en ”duktig flicka”, men övning ger färdighet).

De mest gillade bilderna från instagram visar tydligt vad som är viktigt för mig, familjen, naturen och odlingen. Det var nästan slående att se den sammanställningen men om jag lägger till hantverk och skapande på den listan så vet jag vad jag ska lägga fokus på och vad som får mig att må bra. Vara ute så mycket som möjligt, göra saker med barnen, odla och hantverka så mycket jag har lust med, det ska jag sträva mot 2019.


Gott nytt år

Att berätta hur man mår

 

Detta inlägg har tagit flera veckor att skriva, dels för att jag varit ganska trött och dels för att jag funderat på vad jag ska skriva, hur mycket ska jag berätta på internet så att alla kan läsa. Känns som vi är vana att visa den fina sidan utåt och när vi mår dåligt håller vi det för oss själva. Jag har själv gjort så, men övar mig på att göra tvärtom, att också berätta om det som är jobbigt. Så läget just nu är att jag går på ångestdämpande, blodtryckssänkande och sover på sömntabletter. Jag har nog gått med en utmattning väldigt länge som jag aldrig riktigt återhämtat mig ifrån och nu gick kroppen på högvarv och med usel sömn blev det en ond cirkel som jag inte klarade av att bryta själv.Nu har jag ätit ångestdämpande i två månader och min ångest har minskat med 90 % och det är så skönt. Blodtrycket sjunker och pulsen är normal och jag får glimtar av mig själv som försvunnit i stress, sorg och sömnbrist. Jag kan tänka på november utan att få en klump i magen om hur jag ska orka med mörkret. Jag struntar i disken som står på bänken och sätter mig vid symaskinen istället, gör det roliga först utan dåligt samvete. Jag har avslutat två påbörjade syprojekt och planerat ett tredje. Visst är jag fortfarande trött och jag får fortfarande anstränga mig för att se det jag gjort och ignorera det som är kvar och inte känna att jag är dålig som inte hunnit. Men tröttheten är inte lika förlamande och livet känns inte lika övermäktigt längre. 

Så nu har jag hopp om att jag ska hitta balansen, att jag ska få känna energi och livsglädje och att jag ska få sova gott utan tabletter.

En olycka kommer sällan ensam…

…det är egentligen inget jag tror på, men ibland undrar man ju. En vecka efter doktorn skrivit ut ångestdämpande och sömntabletter så brakar ryggen också. Har hänt förut och jag har tydligen en disk som krånglar, men det är en klen tröst att det var värre förra gången när man ligger där på rygg och inte kan komma upp eller när man kryper till matbordet för att det gör för ont att räta ut ryggen. När jag tillslut kommer upp i stående lutar jag åt vänster, hela ryggen är sned. Nu blir jag rakare för varje dag men det tar tiiid och humöret är i botten och jag känner mig låg och deppig.  Det kan vara medicinen som spökar då det kunde bli värre innan det blev bättre, det kan också vara en vecka med värk, eller så kan det vara att jag legat på rygg och spelat candy crush istället för att vara ute och det blir man ju inte glad av. Men det finns ett ställe där allt känns bättre och det är i växthuset. Så därför struntar jag i allt annat och hänger där. Det finns mycket att göra och det mesta går att göra på knä. Jag har börjat städa bort plantor som gjort sitt och det börjar redan bli glesare i djungeln.

Idag bestämde jag att gräva upp jordmandeln, det är det där gräsiga längs ner i bild, jag misstänkte ett klent resultat…

…och jag hade rätt. Detta blev av sex plantor, en knapp deciliter. Det är inget jag kommer prova igen, jag tänker att i växthuset är fokus på produktion och jag vill ha mer mat än så här. Hellre mer tomater, för än är den här familjen inte trötta på tomater.

Istället för jordmandeln satte jag ner några plantor av mangold som jag hoppas ska kunna ge mig mycket blad innan vintern.

Igår planterade jag kinesisk salladskål och jag vet de ser ynkliga ut men de har faktiskt växt sen igår och jag tror nog jag ska hinna få lite blad av dem ändå. Fokus nu inför hösten blir gröna blad som tål minusgrader och allt är bara experiment, men förhoppningen är att jag ska kunna skörda blad fram till jul, vi får se hur det går med det.

Skördandet just nu är fortfarande de värmekrävande växterna och här är en skål med vinbärstomater. Något jag satte mest för kul men som nu blivit en favorit, plantorna växer som galna och jag försöker febrilt hålla undan bladen nertill så att tomaterna ska få lite ljus, men nu mognar de för fullt och vi äter nävavis. Nu ska jag gå dit ner igen och få lite mer jord under naglarna…

 

Sorgen

Här på min blogg vill jag gärna skriva om det som inspirerar mig, det som är roligt och det jag blir glad av. Men jag kan inte blunda för att livet inte alltid ser ut så och för min egen skull måste jag även nämna det jobbiga. Så nu kommer ett tungt inlägg som jag gruvat mig för att skriva, mycket känslor och tårar och det handlar om döden och sorgen. Två månader efter vi köpt huset i mars 2007 tvärdog min pappa, kroppspulsådern brast och han föll ihop och dog bara 57 år gammal. Sorgen och saknaden har varit en följeslagare sen dess. Den är såklart inte lika intensiv numera man kan fortfarande komma över mig. Jag kan bli ledsen när jag tänker på att han aldrig fick träffa mina barn eller att han inte fick se hur mycket vi jobbat med huset, han var så glad att vi köpt det och tyckte vi hittat ett jättefint ställe.

Jag skriver ytterst sällan dagbok men det här skrev jag tre dagar efteråt:

Min pappa dog i lördags, hur kan han, det är ju omöjligt! Han som var så full av livslust. Jobbade mycket visst, men han tyckte ju att det var så kul. Jag ser dig när du ligger på verkstadsgolvet, helt livlös, brandmännen gör hjärt- och lungräddning. Ambulansen kommer, sen säger de att de kan inget mer göra, så kan de ju inte säga, det är omöjligt – du kan ju inte dö. Ändå gjorde du det och lämnade oss med alla ofärdiga projekt. Pappa vi har ju precis köpt ett hus – ett renoveringsobjekt – du skulle ju hjälpa oss med det. Det sa vi till alla att vi skulle aldrig våga köpa det huset om inte pappa bodde så nära. Och nu har du lämnat oss, jag såg det. De bar in dig på röda soffan i rummet. Det såg ut som du låg och sov. Vi satt med dig och försökte förstå. Du blev kall om händerna och blekare och blekare. På slutet satt vi inte där för då var du inte kvar, det var bara ditt skal. Såg du oss då? Var du kvar ett tag och hängde runt oss? Du måste ha blivit förvånad själv, du skulle väl inte dö nu?

Jag minns dagarna efteråt med en känsla av att vara buren, vi både grät och skrattade, berättade minnen och gick i skogen och tittade på blåsippor, det blev värre sen när man skulle in i någon slags vardag igen. Men det fanns mycket att hugga tag i och det blev mycket jobb, kanhända jag tappade bort min egen sorg lite mitt i allt det andra. Jag försöker bli bättre på att ta hand om mina egna behov, även om det är svårt. Men jag märker att det finns en del kvar inom mig som poppar upp ibland och jag försöker låta det göra det och släppa ut det.

Några år senare träffade min mamma en ny man som vi tyckte mycket om och för två år sedan dog han i sömnen. Ett till hastigt dödsfall blev lite för mycket för mig och jag fick panikångest, särskilt på kvällen när jag skulle sova för jag trodde jag skulle dö i sömnen. Jag såg kopplingen, men hade svårt att komma ur det själv, men jag har fått lite hjälp och hanterar det lite bättre nu.

Förra året dog fem äldre släktingar till mig och jag märker att döden  och särskilt begravningar triggar igång konstiga reaktioner i kroppen, som att kroppen minns och gör kopplingar till det som hänt tidigare fast jag inte tänker på det själv. Jag minns egentligen inte pappas begravning som tung, den var väldigt fin, men nu tycker jag att det är jättejobbigt och får panikångest innan. Det är som att det blir för mycket känslor för mig att hantera och minnena och de saknade blandas ihop och förstärker varann. Min moster nämnde på en begravning att hon försökte bli vän med döden och jag kände att där är jag inte riktigt. Men att skriva om det kanske är ett steg i rätt riktning.

Tavlan gjorde jag på en kurs jag gick och där uppgiften var att förmedla känslor via konst. Känslan är den från blåsippsskogen där vi promenerade, det gröna tyget med vita ränder är från en av pappas slipsar, spikarna hade han i fickan när han dog. Imorgon är det elva år sedan, minnena och saknaden finns kvar.

© 2019 bymiriamh

Tema av Anders NorenUpp ↑