bymiriamh

Hantverk, odling och att leva sin dröm.

Kategori: personligt

Att berätta hur man mår

 

Detta inlägg har tagit flera veckor att skriva, dels för att jag varit ganska trött och dels för att jag funderat på vad jag ska skriva, hur mycket ska jag berätta på internet så att alla kan läsa. Känns som vi är vana att visa den fina sidan utåt och när vi mår dåligt håller vi det för oss själva. Jag har själv gjort så, men övar mig på att göra tvärtom, att också berätta om det som är jobbigt. Så läget just nu är att jag går på ångestdämpande, blodtryckssänkande och sover på sömntabletter. Jag har nog gått med en utmattning väldigt länge som jag aldrig riktigt återhämtat mig ifrån och nu gick kroppen på högvarv och med usel sömn blev det en ond cirkel som jag inte klarade av att bryta själv.Nu har jag ätit ångestdämpande i två månader och min ångest har minskat med 90 % och det är så skönt. Blodtrycket sjunker och pulsen är normal och jag får glimtar av mig själv som försvunnit i stress, sorg och sömnbrist. Jag kan tänka på november utan att få en klump i magen om hur jag ska orka med mörkret. Jag struntar i disken som står på bänken och sätter mig vid symaskinen istället, gör det roliga först utan dåligt samvete. Jag har avslutat två påbörjade syprojekt och planerat ett tredje. Visst är jag fortfarande trött och jag får fortfarande anstränga mig för att se det jag gjort och ignorera det som är kvar och inte känna att jag är dålig som inte hunnit. Men tröttheten är inte lika förlamande och livet känns inte lika övermäktigt längre. 

Så nu har jag hopp om att jag ska hitta balansen, att jag ska få känna energi och livsglädje och att jag ska få sova gott utan tabletter.

En olycka kommer sällan ensam…

…det är egentligen inget jag tror på, men ibland undrar man ju. En vecka efter doktorn skrivit ut ångestdämpande och sömntabletter så brakar ryggen också. Har hänt förut och jag har tydligen en disk som krånglar, men det är en klen tröst att det var värre förra gången när man ligger där på rygg och inte kan komma upp eller när man kryper till matbordet för att det gör för ont att räta ut ryggen. När jag tillslut kommer upp i stående lutar jag åt vänster, hela ryggen är sned. Nu blir jag rakare för varje dag men det tar tiiid och humöret är i botten och jag känner mig låg och deppig.  Det kan vara medicinen som spökar då det kunde bli värre innan det blev bättre, det kan också vara en vecka med värk, eller så kan det vara att jag legat på rygg och spelat candy crush istället för att vara ute och det blir man ju inte glad av. Men det finns ett ställe där allt känns bättre och det är i växthuset. Så därför struntar jag i allt annat och hänger där. Det finns mycket att göra och det mesta går att göra på knä. Jag har börjat städa bort plantor som gjort sitt och det börjar redan bli glesare i djungeln.

Idag bestämde jag att gräva upp jordmandeln, det är det där gräsiga längs ner i bild, jag misstänkte ett klent resultat…

…och jag hade rätt. Detta blev av sex plantor, en knapp deciliter. Det är inget jag kommer prova igen, jag tänker att i växthuset är fokus på produktion och jag vill ha mer mat än så här. Hellre mer tomater, för än är den här familjen inte trötta på tomater.

Istället för jordmandeln satte jag ner några plantor av mangold som jag hoppas ska kunna ge mig mycket blad innan vintern.

Igår planterade jag kinesisk salladskål och jag vet de ser ynkliga ut men de har faktiskt växt sen igår och jag tror nog jag ska hinna få lite blad av dem ändå. Fokus nu inför hösten blir gröna blad som tål minusgrader och allt är bara experiment, men förhoppningen är att jag ska kunna skörda blad fram till jul, vi får se hur det går med det.

Skördandet just nu är fortfarande de värmekrävande växterna och här är en skål med vinbärstomater. Något jag satte mest för kul men som nu blivit en favorit, plantorna växer som galna och jag försöker febrilt hålla undan bladen nertill så att tomaterna ska få lite ljus, men nu mognar de för fullt och vi äter nävavis. Nu ska jag gå dit ner igen och få lite mer jord under naglarna…

 

Sorgen

Här på min blogg vill jag gärna skriva om det som inspirerar mig, det som är roligt och det jag blir glad av. Men jag kan inte blunda för att livet inte alltid ser ut så och för min egen skull måste jag även nämna det jobbiga. Så nu kommer ett tungt inlägg som jag gruvat mig för att skriva, mycket känslor och tårar och det handlar om döden och sorgen. Två månader efter vi köpt huset i mars 2007 tvärdog min pappa, kroppspulsådern brast och han föll ihop och dog bara 57 år gammal. Sorgen och saknaden har varit en följeslagare sen dess. Den är såklart inte lika intensiv numera man kan fortfarande komma över mig. Jag kan bli ledsen när jag tänker på att han aldrig fick träffa mina barn eller att han inte fick se hur mycket vi jobbat med huset, han var så glad att vi köpt det och tyckte vi hittat ett jättefint ställe.

Jag skriver ytterst sällan dagbok men det här skrev jag tre dagar efteråt:

Min pappa dog i lördags, hur kan han, det är ju omöjligt! Han som var så full av livslust. Jobbade mycket visst, men han tyckte ju att det var så kul. Jag ser dig när du ligger på verkstadsgolvet, helt livlös, brandmännen gör hjärt- och lungräddning. Ambulansen kommer, sen säger de att de kan inget mer göra, så kan de ju inte säga, det är omöjligt – du kan ju inte dö. Ändå gjorde du det och lämnade oss med alla ofärdiga projekt. Pappa vi har ju precis köpt ett hus – ett renoveringsobjekt – du skulle ju hjälpa oss med det. Det sa vi till alla att vi skulle aldrig våga köpa det huset om inte pappa bodde så nära. Och nu har du lämnat oss, jag såg det. De bar in dig på röda soffan i rummet. Det såg ut som du låg och sov. Vi satt med dig och försökte förstå. Du blev kall om händerna och blekare och blekare. På slutet satt vi inte där för då var du inte kvar, det var bara ditt skal. Såg du oss då? Var du kvar ett tag och hängde runt oss? Du måste ha blivit förvånad själv, du skulle väl inte dö nu?

Jag minns dagarna efteråt med en känsla av att vara buren, vi både grät och skrattade, berättade minnen och gick i skogen och tittade på blåsippor, det blev värre sen när man skulle in i någon slags vardag igen. Men det fanns mycket att hugga tag i och det blev mycket jobb, kanhända jag tappade bort min egen sorg lite mitt i allt det andra. Jag försöker bli bättre på att ta hand om mina egna behov, även om det är svårt. Men jag märker att det finns en del kvar inom mig som poppar upp ibland och jag försöker låta det göra det och släppa ut det.

Några år senare träffade min mamma en ny man som vi tyckte mycket om och för två år sedan dog han i sömnen. Ett till hastigt dödsfall blev lite för mycket för mig och jag fick panikångest, särskilt på kvällen när jag skulle sova för jag trodde jag skulle dö i sömnen. Jag såg kopplingen, men hade svårt att komma ur det själv, men jag har fått lite hjälp och hanterar det lite bättre nu.

Förra året dog fem äldre släktingar till mig och jag märker att döden  och särskilt begravningar triggar igång konstiga reaktioner i kroppen, som att kroppen minns och gör kopplingar till det som hänt tidigare fast jag inte tänker på det själv. Jag minns egentligen inte pappas begravning som tung, den var väldigt fin, men nu tycker jag att det är jättejobbigt och får panikångest innan. Det är som att det blir för mycket känslor för mig att hantera och minnena och de saknade blandas ihop och förstärker varann. Min moster nämnde på en begravning att hon försökte bli vän med döden och jag kände att där är jag inte riktigt. Men att skriva om det kanske är ett steg i rätt riktning.

Tavlan gjorde jag på en kurs jag gick och där uppgiften var att förmedla känslor via konst. Känslan är den från blåsippsskogen där vi promenerade, det gröna tyget med vita ränder är från en av pappas slipsar, spikarna hade han i fickan när han dog. Imorgon är det elva år sedan, minnena och saknaden finns kvar.

© 2018 bymiriamh

Tema av Anders NorenUpp ↑