bymiriamh

Hantverk, odling och att leva sin dröm.

Månad: maj 2018

Kirskålspaj

Jag försöker lära mig lite vilda växter som man kan plocka och äta och förra årets nykomling var kirskål då en kompis upptäckte ett parti  hos oss långt ifrån odlingarna, nästan uppe i skogen, perfekt ställe. Nu har jag också hittat på ett annat ställe hur mycket som  helst och jag har fritt fram att plocka. Var där häromdagen för lite skörd och gjorde kirskålspaj, var supergott, så jag tänkte dela med mig av receptet. Orginalreceptet har jag hittat på tasteline, men jag har gjort om det lite grann och jag har gjort den på grönkål, spenat/kirskål och nu bara kirskål. Ska man göra den på bara kirskål så behöver man plocka rätt mycket, det är verkligen värt mödan, men själva pajen tar ett bra tag också så börja inte för sent.

Pajskal

1 burk kikärtor

30 g smör

45 g mandelmjöl

1 krm salt

2 tsk fiberhusk

Fyllning

300 g gröna blad (t ex kirskål, spenat, grönkål)

2 st gula lökar

3 klyftor vitlök

30 g smör

3 st ägg

2 dl crème fraiche

1 dl mjölk

1 tsk salt

1 krm svartpeppar

100 g riven västerbottenost

Mixa ingredienserna till pajskalet och låt degen vila i kylskåp i 30 minuter. Tryck ut degen i en pajform och förgrädda i 175 grader i 15 minuter. Finhacka lök och vitlök och strimla de gröna bladen. Stek löken mjuk i smöret och tillsätt vitlök och gröna blad och låt de fräsa med några minuter, lägg grönsakerna i pajskalet. Vispa ihop ägg, crème fraiche, mjölk, salt och peppar och häll över grönsakerna och toppa med den rivna osten. Grädda i 40-45 minuter och låt sedan pajen vila i 20 minuter innan den avnjutes (går bra på en gång också, men fyllningen blir lite fastare om den får vila). Pajen är lika god kall dagen efter.Vi var så sugna så jag kom inte på att jag skulle fota den förrän vi börjat äta. Imorgon plockar jag mer och gör den igen.

 

 

Hantverk i april

Oj ett sånt härligt väder vi har och det känns helt fantastiskt efter den tuffa vintern, jag är ute så mycket jag orkar och tar mig inte alls tid att sitta vid datorn. Växthuset är under byggnation och det är mycket att göra med odlingarna och jag har en ständig känsla av att inte hinna med. Men man blir ganska lurad av vädret och sommarkänslan som infinner sig och jag försöker komma ihåg att det fortfarande är ganska tidigt och gott om tid (och att allt inte behöver bli perfekt).

Jag vill tacka för all respons på förra inlägget. Det var ett tungt att skriva, men det har känts skönt efteråt så det var nog bra för mig. Nu till något lite lättare, hantverk i april och det märks att det börjar bli vår och att jag har lite annat att hålla på med, inte så mycket skapande som tidigare.

Men jag sydde klart de där handlingspåsarna jag börjat på, ganska tråkigt produktionsjobb men nu klarar vi oss ett tag.

Jag började jag skrapa några fönster som jag tänkte sätta i lekstugan, fast sen ställde jag undan dem igen för då blev det annat att hugga tag i, får se när jag får tid att ta fram dem igen.

Enny skulle på kalas och en liten virkade sköldpadda fick bli present.

Så fick jag ett ryck och börja städa mitt arbetsbord och hittade ett halvfärdigt broderi, så det gjorde klart. Brodera var kul så nu sitter jag nästan varje kväll, bäst att passa på att ’go with the flow’
Stickar lite på min kofta ibland, men nu går det sakta med den, har varit lite för splittrad på många olika projekt samtidigt, fast funderar ändå på om jag inte borde ha en sommarstickning på gång också…får se om jag lyckas behärska mig 😉

Sorgen

Här på min blogg vill jag gärna skriva om det som inspirerar mig, det som är roligt och det jag blir glad av. Men jag kan inte blunda för att livet inte alltid ser ut så och för min egen skull måste jag även nämna det jobbiga. Så nu kommer ett tungt inlägg som jag gruvat mig för att skriva, mycket känslor och tårar och det handlar om döden och sorgen. Två månader efter vi köpt huset i mars 2007 tvärdog min pappa, kroppspulsådern brast och han föll ihop och dog bara 57 år gammal. Sorgen och saknaden har varit en följeslagare sen dess. Den är såklart inte lika intensiv numera man kan fortfarande komma över mig. Jag kan bli ledsen när jag tänker på att han aldrig fick träffa mina barn eller att han inte fick se hur mycket vi jobbat med huset, han var så glad att vi köpt det och tyckte vi hittat ett jättefint ställe.

Jag skriver ytterst sällan dagbok men det här skrev jag tre dagar efteråt:

Min pappa dog i lördags, hur kan han, det är ju omöjligt! Han som var så full av livslust. Jobbade mycket visst, men han tyckte ju att det var så kul. Jag ser dig när du ligger på verkstadsgolvet, helt livlös, brandmännen gör hjärt- och lungräddning. Ambulansen kommer, sen säger de att de kan inget mer göra, så kan de ju inte säga, det är omöjligt – du kan ju inte dö. Ändå gjorde du det och lämnade oss med alla ofärdiga projekt. Pappa vi har ju precis köpt ett hus – ett renoveringsobjekt – du skulle ju hjälpa oss med det. Det sa vi till alla att vi skulle aldrig våga köpa det huset om inte pappa bodde så nära. Och nu har du lämnat oss, jag såg det. De bar in dig på röda soffan i rummet. Det såg ut som du låg och sov. Vi satt med dig och försökte förstå. Du blev kall om händerna och blekare och blekare. På slutet satt vi inte där för då var du inte kvar, det var bara ditt skal. Såg du oss då? Var du kvar ett tag och hängde runt oss? Du måste ha blivit förvånad själv, du skulle väl inte dö nu?

Jag minns dagarna efteråt med en känsla av att vara buren, vi både grät och skrattade, berättade minnen och gick i skogen och tittade på blåsippor, det blev värre sen när man skulle in i någon slags vardag igen. Men det fanns mycket att hugga tag i och det blev mycket jobb, kanhända jag tappade bort min egen sorg lite mitt i allt det andra. Jag försöker bli bättre på att ta hand om mina egna behov, även om det är svårt. Men jag märker att det finns en del kvar inom mig som poppar upp ibland och jag försöker låta det göra det och släppa ut det.

Några år senare träffade min mamma en ny man som vi tyckte mycket om och för två år sedan dog han i sömnen. Ett till hastigt dödsfall blev lite för mycket för mig och jag fick panikångest, särskilt på kvällen när jag skulle sova för jag trodde jag skulle dö i sömnen. Jag såg kopplingen, men hade svårt att komma ur det själv, men jag har fått lite hjälp och hanterar det lite bättre nu.

Förra året dog fem äldre släktingar till mig och jag märker att döden  och särskilt begravningar triggar igång konstiga reaktioner i kroppen, som att kroppen minns och gör kopplingar till det som hänt tidigare fast jag inte tänker på det själv. Jag minns egentligen inte pappas begravning som tung, den var väldigt fin, men nu tycker jag att det är jättejobbigt och får panikångest innan. Det är som att det blir för mycket känslor för mig att hantera och minnena och de saknade blandas ihop och förstärker varann. Min moster nämnde på en begravning att hon försökte bli vän med döden och jag kände att där är jag inte riktigt. Men att skriva om det kanske är ett steg i rätt riktning.

Tavlan gjorde jag på en kurs jag gick och där uppgiften var att förmedla känslor via konst. Känslan är den från blåsippsskogen där vi promenerade, det gröna tyget med vita ränder är från en av pappas slipsar, spikarna hade han i fickan när han dog. Imorgon är det elva år sedan, minnena och saknaden finns kvar.

© 2018 bymiriamh

Tema av Anders NorenUpp ↑