bymiriamh

Hantverk, odling och att leva sin dröm.

Månad: april 2018

Odling april

Och äntligen blev det vår, det smällde till och på två veckor försvann snön…

…ja lite kvar såklart, men det har gått sjukt fort. Där mitt i bilden står en gammal grönkålsstjälk upp och snön gick över den, typ 120 cm. Det konstiga omväxlande aprilvädret har vi inte sett till, istället har solen lyst och det har varit varmt och skönt och så swosch så är snön borta. April har också bjudit på en del galenskaper och jag börjar blomma ut som helt crazy odlare.

Den tionde var fortfarande full vinter och jag fick ett tokryck och började skotta, där under snön hade jag en släde och en pallkrage och där brukar jag så i mitten av april, och jag kände att jag behövde hjälpa våren en bit på traven.

Tio dagar senare har det börja töa och då sår jag…

…tio dagar till ser det ut såhär och nu har det börjat gro, det är lite svårt att hänga med i svängarna.

Ingen tjäle i backen och så fort snön är borta tittar vitlöken upp……och den stora frågan man ställer sig är om den frösådda sparrisen lever?

Jag har äntligen lyckats beställa det där växthuset och det ligger där på pall och jag formligen hoppade av extas när jag förstod att det var på väg.Här ska det stå och det är ett litet tunt lager av snö kvar, men på ett par dagar till så är det nog borta och då kan vi bygga växthus.

Och helt plötsligt känns det ändå rimligt med alla plantor jag dragit upp, det är ju ändå 30 kvm som ska fyllas.

Alla fönsterbrädor är fyllda av plantor…

…och farstun agerar mellanstation innan de får flytta ut.

Sorgen

Här på min blogg vill jag gärna skriva om det som inspirerar mig, det som är roligt och det jag blir glad av. Men jag kan inte blunda för att livet inte alltid ser ut så och för min egen skull måste jag även nämna det jobbiga. Så nu kommer ett tungt inlägg som jag gruvat mig för att skriva, mycket känslor och tårar och det handlar om döden och sorgen. Två månader efter vi köpt huset i mars 2007 tvärdog min pappa, kroppspulsådern brast och han föll ihop och dog bara 57 år gammal. Sorgen och saknaden har varit en följeslagare sen dess. Den är såklart inte lika intensiv numera man kan fortfarande komma över mig. Jag kan bli ledsen när jag tänker på att han aldrig fick träffa mina barn eller att han inte fick se hur mycket vi jobbat med huset, han var så glad att vi köpt det och tyckte vi hittat ett jättefint ställe.

Jag skriver ytterst sällan dagbok men det här skrev jag tre dagar efteråt:

Min pappa dog i lördags, hur kan han, det är ju omöjligt! Han som var så full av livslust. Jobbade mycket visst, men han tyckte ju att det var så kul. Jag ser dig när du ligger på verkstadsgolvet, helt livlös, brandmännen gör hjärt- och lungräddning. Ambulansen kommer, sen säger de att de kan inget mer göra, så kan de ju inte säga, det är omöjligt – du kan ju inte dö. Ändå gjorde du det och lämnade oss med alla ofärdiga projekt. Pappa vi har ju precis köpt ett hus – ett renoveringsobjekt – du skulle ju hjälpa oss med det. Det sa vi till alla att vi skulle aldrig våga köpa det huset om inte pappa bodde så nära. Och nu har du lämnat oss, jag såg det. De bar in dig på röda soffan i rummet. Det såg ut som du låg och sov. Vi satt med dig och försökte förstå. Du blev kall om händerna och blekare och blekare. På slutet satt vi inte där för då var du inte kvar, det var bara ditt skal. Såg du oss då? Var du kvar ett tag och hängde runt oss? Du måste ha blivit förvånad själv, du skulle väl inte dö nu?

Jag minns dagarna efteråt med en känsla av att vara buren, vi både grät och skrattade, berättade minnen och gick i skogen och tittade på blåsippor, det blev värre sen när man skulle in i någon slags vardag igen. Men det fanns mycket att hugga tag i och det blev mycket jobb, kanhända jag tappade bort min egen sorg lite mitt i allt det andra. Jag försöker bli bättre på att ta hand om mina egna behov, även om det är svårt. Men jag märker att det finns en del kvar inom mig som poppar upp ibland och jag försöker låta det göra det och släppa ut det.

Några år senare träffade min mamma en ny man som vi tyckte mycket om och för två år sedan dog han i sömnen. Ett till hastigt dödsfall blev lite för mycket för mig och jag fick panikångest, särskilt på kvällen när jag skulle sova för jag trodde jag skulle dö i sömnen. Jag såg kopplingen, men hade svårt att komma ur det själv, men jag har fått lite hjälp och hanterar det lite bättre nu.

Förra året dog fem äldre släktingar till mig och jag märker att döden  och särskilt begravningar triggar igång konstiga reaktioner i kroppen, som att kroppen minns och gör kopplingar till det som hänt tidigare fast jag inte tänker på det själv. Jag minns egentligen inte pappas begravning som tung, den var väldigt fin, men nu tycker jag att det är jättejobbigt och får panikångest innan. Det är som att det blir för mycket känslor för mig att hantera och minnena och de saknade blandas ihop och förstärker varann. Min moster nämnde på en begravning att hon försökte bli vän med döden och jag kände att där är jag inte riktigt. Men att skriva om det kanske är ett steg i rätt riktning.

Tavlan gjorde jag på en kurs jag gick och där uppgiften var att förmedla känslor via konst. Känslan är den från blåsippsskogen där vi promenerade, det gröna tyget med vita ränder är från en av pappas slipsar, spikarna hade han i fickan när han dog. Imorgon är det elva år sedan, minnena och saknaden finns kvar.

Vargavintern släpper taget

Vi fick en rejäl vårvinter i år, men helt plötsligt vände det och började töa och det med besked. Det går så otroligt fort och man ser från dag till dag hur snön minskar och jag har samlat ihop några bilder på vatten.

Nyss åkte vi skidor på sjön men nu är det blött.

På väg till mamma är det rejält med vatten i diket. När jag var barn var det varenda vår översvämning här och när vi skulle cykla till skolbussen tog vi sats och plöjde genom vattnet med fötterna upplyfta och hoppades vi skulle komma igenom utan att bli blöta. Numera är vägen höjd och vi ser ut att klara oss till och med i år.

I Bäckland samlas massa vatten och det är som en sjö…

…som under sommaren krymper till ingenting.

Forsande vatten är kul…

…och låter härligt.

Svårt att se men det är kanadagäss i vattnet, tranorna vandrar på isen och svanarna flyger omkring, mycket vårljud.

Vägen far lite illa

Och så har vår egen bäck tinat fram och det forsar på rätt så duktigt. Snart är det sista april och jag kunde aldrig tänka mig att snön skulle hinna försvinna, men den är på god väg iallafall.

Odling mars

Odlingen i mars har känns lite avslagen faktiskt, den första entusiasmen om att börja så har lagt sig, jag var trött efter dunderinfluensa och orkade nätt och jämt vattna så det skulle överleva och det är fortfarande sjukt mycket snö, så det går inte att göra något ute.

Men sista veckan i mars bjöd på strålande soligt väder med kalla nätter och tö på dagarna och snön började  smälta lite smått, även om det inte direkt syns på bild. Vi var ute och åkte skidor och kälke och ljuset gjorde sitt för att få energin att börja återvända.

Inne i fönstren växer det och chilisarna börjar redan få frukt, känns lite tidigt men jag ska försöka sköta plantorna så de orkar hela säsongen.

Kontrasten ute mot inne är rätt slående, men jag tror jag tror på sommaren…det med stora blad är aubergine och det spretiga i mitten rödlök, men det dröjer nog ett tag innan de kan flytta ut.

I ett annat fönster växer malabarspenaten och är så snygg, den känns värd att odla bara för utseendet, men jag ska smaka den så småningom och se om den är god också.

Jag har sått massa tomater till det där växthuset jag inte har än, men det går ju ändå inte att sätta upp med en meter snö i vägen. Hur jag ska få plats inne med alla plantor blir dock spännande. Jag brukar sätta ett element ute i farstun och ha det som plantskola men det vill jag skjuta på så länge som möjligt eftersom det är helt oisolerat och fortfarande kan bli rätt kallt.

För övrigt har det börjat gro därute trots minusgraderna och jag blev ganska exalterad när jag upptäckte det. Första april hittade jag de första små groddarna trots att det varit ner mot femton minus på nätterna, jag är oerhört fascinerad att det kan gro trots så kallt. Jag vet att det knappt syns på bild men de vita strecken i det bruna är några små groddar som är på väg upp…

…nu en vecka senare ser det ut så här och det har grott i fler krukor också. Det här ser ut som dill och så tror jag spenaten har grott, har inte satt några skyltar då jag tänkte att jag skulle känna igen. Tänkte inte på att man skulle vara jättenyfiken och att det är svårt att avgöra på yttepytte groddar.

Det var vad som hänt i mars, ska bli spännande att se i slutet av april om snön är borta, känns tveksamt faktiskt även om det töar bra idag.

Ha en bra dag / Miriam

© 2018 bymiriamh

Tema av Anders NorenUpp ↑